December. Min månad. I lördags gnuggade vi gruset ur ögonen klockan tio. Den hade lika gärna kunnat vara sju. Min dag kändes som en evig skymning, inbäddad i tjocka moln, så ljuset på min födelsedagsboll blev en fin ersättare till den dolda soluppgången och den ovanliga frånvaron av snö.
Vi åt plättar i sängen till frukost, spillde sylt på lakanen och Jonathan hade slagit in samtliga harry potter-filmer (med bonusmaterial som bortklippta scener, intervjuer med skådespelare och behind the scenes!) i en randig pappåse. Blev så överraskad och glad <3
På grund av plusgraderna hade de tidigare så fina isarna täckts av decimeterdjupt vatten, så den planerade skridskoåkningen på träsken fick vi spara till en annan dag. Istället styrde vi bilen mot pingstkyrkans second hand och fyndade en fin keramikkyrka att ha levande ljus i, för att sedan slå oss ner på stans bästa café.
På Society Café vankades det afternoon tea. Nybakta scones med sylt och grädde, snittar och efterrätter. Islatte och alkoholfritt bubbel med blåbär. Så gott alltihop. Och hur fint är det inte att vara så pass stammis att de serverar med ljus i din pepparkakscheesecake? Älskade fik <3
Från ett favoritfik till en favoriträtt – någon timme senare mötte jag och J upp pappa, syskon, syskonbarn och respektive på WaSushi och skämde bort smaklökarna ännu mer. En sån fin dag att bli 26 på, ändå, evighetsskymning till trots <3
Dagen därpå hämtade mamma upp oss för en liten födelsedagstur till havet. Stannade till på ett gårdscafé och köpte nybakta saffransbullar, så färska ur ugnen att de fortfarande var varma i påsen när vi vandrat till det lilla vindskyddet och packat upp choklad, blåbärsdricka, mackor och pepparkakor.
En liten mamma, vindpinade småtallar och havet.
Det är sådana kontraster kring min födelsedag. Ibland täcks marken av meterdjup snö, andra dagar är den bar som en mitt-i-november-dag. Varje år hoppas jag få vakna upp till vita trädkronor och ett orört pudertäcke på gräsmattan, men blir det inte så vill jag ha det såhär. För titta bara; är inte det här konst vet jag inte vad som är;
Nu ser jag fram emot vad ett år som 26-åring innebär. Om det ens blir hälften så bra som mitt 25:e, med en fast tjänst, boksläpp, fasterskap, alla roliga kurser jag fått gå och alla magiska platser jag fått besöka runt om i mitt västerbotten (och i världen), så är jag övertygad om att det kommer falla mig helt i smaken.