Ett inlägg jag aldrig trodde jag skulle skriva – men är glad att jag kan

Idag tänkte jag prata kroppsvård. Trodde aldrig jag skulle skriva den meningen, för ärligt talat har jag varit rätt obrydd om sånt. Men eftersom jag strävar efter att så mycket som möjligt vi handlar hit hem ska produceras lokalt – och dove, gilette eller rexona absolut inte hör till den kategorin – fick jag helt enkelt göra lite research. Dvs. be om tips och råd på instagram.

Och så glad jag är för det då, för nu har jag mig en liten hög favoriter!

En snäll följare tipsade om Ljung Hudvård. Ett litet företag i Sorsele där grundaren Erika förvaltar sin mormors mors arv  ”genom kunskapen om växternas läkande kraft och fortsätter utveckla tillverkningen av naturlig hudvård med fokus på hälsa och framtida miljö.” Jag provade. Och fastnade direkt.

Jag har som sagt varit rätt obrydd kring hudvård. Tagit det som funnits, inte riktigt känt efter. Vet att min hud reagerar på saker jag äter eller starka stresskänslor. Det gör den fortfarande. Men det är inget som svider, irriterar, kliar längre. Förr tänkte jag att det väl var så det var. Förr härdade jag ut. Det behöver jag inte nu.

Tvättar ansiktet med cleansing milk och skrubbar vintertorra nästippar och sommarflagnande kinder med ansiktspeeling med jojoba. Men min absoluta favoritprodukt är deras deodorant med doft av hjortonblom. Den luktar så, så gott, håller hela dagen och jag tror det är aloe veran som ger den lite svalkande känslan. Tiopoängare!

Känns extra bra i magen att förpackningarna är återvinningsbara, att de valt bort ytterförpackningar och att alla produkter innehåller ekologiskt odlade råvaror. Värmer i västerbottenshjärtat <3

Jag är en periodare när det gäller rakning. Ibland växer det fritt och ibland blir det slätt – men ska jag väl göra det vill jag att det ska vara snällt mot både mig och miljön. Engångshyvlar eller de typiska rakhyvlarna med byt-blad går sällan att sortera eftersom de är i både plast och metall. Raklödder vet jag knappt vad det innehåller.

Sedan början av 2019 använder jag istället tvålflakes från Malin i Ratan i min favoritdoft Barrskog. De löddrar superbra, räcker länge och den är så himla skön mot huden. Rakhyveln skruvar jag enkelt isär och tvättar rakbladet (som är helt i metall) och återvinner när det blivit slitet – vilket inte hänt än. Periodare, som sagt. Var förresten superorolig över hur vass den här var, men jag har bara råkat skära mig en enda gång sedan köp. Det blev betydligt fler små sår med de gamla.

Rakhyveln finns också i en liknande variant hos exempelvis Naturlig Deo som är en annan länsfrände med fokus på hållbar, miljövänlig vård av hem, hud och hår.

Tvålen från Malin i Ratan funkar förresten lika bra att tvätta håret med. Den på snöre är extra bra när du badar i havet, så du inte förlorar den till Bottenviken. Och så hänger du den såklart på tork sedan, så håller den i en hel evighet. Här har hon en liten lista på vilken tvål som passar vilken hud- & hårtyp.

Du hittar alla dessa lokala krafter till kreatörer och många, många fler på lokala listan.

 

Så. Nu sätter jag punkt för ett inlägg jag aldrig trott att jag skulle skriva – och samtidigt är glad att jag hittat underlag nog för att kunna göra.

Har du något önskemål på en kategori jag kan lyfta härnäst?

Och har du någon lokal produkt som är en riktig favorit?

En kommentar

Ett besök och en (sommar)guide till ett äventyr i det som är mitt hemma

Alicia & Bureälven, Strömsholm – Bureå

Juli. Den sista. Ganska precis mitt i månaden gick jag på semester, men både veckorna innan och efter det är som ett enda virrvarr av färger och händelser. Förväntan och längtan. Så mycket fint har hänt.

Jag tänker sammanfatta julis höjdpunkter i ett eget inlägg, men i just det här ligger fokus på berättelsen om när jag äntligen fick välkomna Alicia till Västerbotten och Bureå.  Det blir både en skildring av det finaste av besök och en sommar-guide till allt det som hör mitt hemma till.

Alicia & Åbacka Paviljong, Strömsholm – Bureå

Vi har följt varandras bloggar i åratal, Alicia och jag. Sågs för första gången tvärt i januari, på ett café i huvudstaden där hon bor. Och så, en måndagsmorgon i supervarma vecka 30 mötte jag upp buss 12: avgångsort Umeå: ankomst Bureå Torg. Klockan var inte ens nio på morgonen när vårt äventyr tog sin början på var sin cykel.

Första anhalt: Åbacka paviljong. Precis som Alicia färdades den till Bureå från Stockholm, dock med båt, och året var 1897. Det är en av mina absoluta favoritplatser här på hemorten, dit jag återkommer gång på gång. Här kan du se den i vinterskrud.

Ko & kalv, Strömsholm – Bureå

Alicia, Strömsholm – Bureå

Allt är relativt, men jag skulle säga att Bureå är ett ganska litet samhälle med cirka 2500 bofasta. Samtidigt sträcker det sig över rätt så stora ytor. Här, på Strömsholm väster om E4, cyklade vi omkring och mötte så många av mina instagrammotiv. Tittade på paviljongen, bureälven, tjurar, kor och kalvar. På åttkantiga lador, inuti höstallet och diken översållade av blomster. Kände vinden fläkta i ansiktet, rufsa om oss i håret.

Alicia & kon, Strömsholm – Bureå | Höstallet, Strömsholm – Bureå

Jag hade så mycket jag ville visa, utan att trötta ut. Så, efter Strömsholm och Åbacka cyklade vi hem till oss för att äta lunch uppe på altanen. Bjöd på en personlig favoriträtt innan vi åter satte oss på cyklarna. Nu bar det av österut, mot havet och Danielsten. Från Strömsholm och hit är det nästan fem kilometer, från oss bara tre (omvandlat i tid; cirka tio minuter på cykelsadeln).

Och åh! Svalkan. Så chockerande skönt, utan att för den skull vara för kallt. Vi hade gärna stannat i vattnet hela kvällen, även jag som vanligtvis är något av en badkruka. Men äventyret fortsatte via kyrkan, skolan, hembygdsparken och en glass i den lilla Linnéparken intill älven.

Bjuröklubb fyr, Bjuröklubb | Alicia & spökträdet, Bjuröklubb

Trots noggrann planering från list-skrivaren nummer ett (jag) höll vi helt på att missa möjligheten att köpa middag på caféet i Bjuröklubb, som stängde en timme tidigare än jag noterat. Med en powerwalk utan dess like kom vi – anfådda och svettiga – fram precis när de packade ihop.

Vi åt därför en minnesvärd ”måltid” bestående av varsin chokladboll och dammsugare (vilket ju inte var den värsta middagen, ärligt talat) omgivna av det magiska ljuset och de vidunderliga vyerna som är självklara synonymer med den här platsen – oavsett årstid.

Alicia & renen, Bjuröklubb

Allt eftersom solen sjönk ner mot det vidsträckta havet och målade himlen i mjuka toner av orange, blått och rosa, började vi vandra tillbaka mot parkeringen. Där mötte vi en vän som, en aning skeptiskt men till synes helt orädd, glatt poserade för två sockerstinna äventyrare. Den travade sedan vidare mot nya vidder medan vi vek av in i skogen och gick stigen förbi alla fornlämningar ända fram till bilen.

Alicia & tjärnen, Bjuröklubb

Vi körde bara några hundra meter innan vi var tvungna att stanna och föreviga en tjärn. Hade vi haft all tid i världen hade jag gärna visat Alicia runt i flera timmar till, för Bjuröklubb är platsen där vyerna aldrig tar slut. Här finns stigar i skogar som luktar solvarma barr, klippor där vågorna slår, mjuka sandstränder, trolska myrar och träsk och ett intressant utbud arter för en mer eller mindre ambitiös fågelskådare. “Det är så underligt att gå i en skog som aldrig ser ut att ta slut och samtidigt höra havet”, sa Alicia. Det hade jag aldrig tänkt på, men jo, kontrasten med höga tallar och tonerna från fiskmåsen är kanske inte helt vanlig ändå.

Alicia i solnedgången, Sillhällorna – Bjuröklubb

Sedan vek vi av vägen, låste bilen, klev in på ännu en stig. Plockade hjortron där intill och klev sedan ut på min finaste bjurö-plats; sillhällorna. Släta, randiga, vågformade klipphällor som sluttar rakt ut i Bottenviken. En plats lika vacker i midnattsljus som i höstdimma – eller för den skull en solnedgång i juli. Här satt vi och pratade om pennuddar i huden, om norrskenet, om skapande och om den kärlek vi båda delar till lugna, mjuka platser som den här.

Älgar på kalhygge, Bjuröklubb

Med en timme till midnatt vände vi åter till bilen för att åka hem och bädda ner oss i våra sängar. Men först: safari! “Håll utkik efter älgar på kalhyggena nu”, sa jag och la i treans växel. “Där står två”, svarade Alicia.

Ladan, dimman & rallarrosorna, Burvik

Medan dimman smög fram över lägdor, hagar och vattendrag bjöd vår slingriga hemfärd också på ett möte med ytterligare en ren, en räv och en trio enorma (och för oss oidentifierbara) fåglar.

Häst & älgört, Bureå

Kvällens sista stopp (på både äventyr och djursafari) blev intill en hage vid foten av Bureberget. Där hälsade vi på en kompis som sken likt en patronus i julikvällens sista ljus. Därefter; kvällsmat och bums i säng.

Ethel & Alicia, Skellefteå museum – Skellefteå

Så blev det tisdag och ett nytt äventyr tog sin början på Skellefteå Museum och utställningen TRÄ. Där fick vi sällskap av Ethel (som dessutom kunde agera privat guide eftersom hon arbetar där). Jag hade sparat mitt premiärbesök till dess att Alicia hälsade på och var SÅ imponerad av både det estetiska och av innehållet.

Laserskuret trä, Skellefteå museum – Skellefteå

De här blev snabbt en personlig favorit; träbitar som skurits så fint med laser att de blivit böjbara(!). Så fascinerande, påhittigt och vackert.

Utst. TRÄ, Skellefteå museum – Skellefteå | Utst. Paritet (Maja Gunn),

Vi betraktade träsniderier, robotbävrar, enorma sågar och olika trätyper och kreationer en stund innan vi gick vidare till avdelningen MAN (Museum Anna Norlander) och den pågående utställningen Paritet där “Maja Gunn kombinerat traditionellt kodade kvinnoplagg och mansplagg i fram- respektive bakstycken(…)Genomgående i Maja Gunns arbete är ett undersökande av kläders performativa och politiska funktioner, ofta i relation till kulturella, sociala och heteronormativa strukturer.”

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Vidare ut på området utanför dörrarna; Nordanå. Här ägde landets största gratisfestival Trästockfestivalen rum helgen innan, men nu var området åter en lugn, grön oas där de gamla byggnaderna åter stod i fokus. Ännu en gång fick jag uppleva en plats för första gången samtidigt som vi visade upp den för Alicia. Och alltså; detaljerna! Inspirationen! Så mycket fint att ta med sig från Kågegården, både färg- och form- och inredningsmässigt.

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Hade kunnat fota detaljer och översiktsbilder hela dagen. Här syns en gammal soffa/säng mot vitmålad vägg med schablonmönster – och en del av en våningssäng med originaltapeten i bakgrunden. Allt var original eller hade ersatts (prylmässigt) genom noggrann genomgång av den lista över inventarier som fanns med när gården flyttades till området 1930, drygt 200 år efter att den byggdes i Kåge.

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Ethel och Alicia framför Majorsbostället Nyborg, Nordanå – Skellefteå

Vi gick en sväng i den mysiga lanthandeln, tog en sista titt på vackra Nyborg och sa hejdå till etapp ett. Fyrtio minuter senare var vi framme vid etapp nummer två, som inleddes med picknick. Vårrullar, yoghurt, mandelkubbar och saft försvann på ett ögonblick ner i tre kurrande magar.

Alicia, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Sedan satte vi igång med att utforska Finnfors kraftverksmuseum, både invändigt och utvändigt.

Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Här började berättelsen för min arbetsplats Skellefteå Kraft för lite drygt hundra år sedan. Museet har gratis inträde, är öppet under somrarna och passar även de som inte är intresserade av just elproduktion – för även miljöerna är otroligt vackra. De rejäla turbinerna, vackra golvet och gamla verktygen är alla intakta, fastän kraftverket inte använts sedan 1960.

Alicia & fotoutställningen, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Hade själv bara varit hit under introduktionsdagarna när jag var nyanställd. Just den gången hann vi inte med fotoutställningen, men under det här besöket hade vi gott om tid till att betrakta bilderna som skildrade livet för de som själva arbetade, eller kände någon som arbetade, på kraftverket under 1910-1960. Otroligt fina, annorlunda, busiga, äkta och berättande pixlar.

Ethel, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Var tvungen att föreviga Ethel i hennes senaste skapelse också. Färgmatchningen mellan klänningen och väggen var för vacker för att motstå!

Alicia & kyrkkamrarna, Bonnstan – Skellefteå

Och så blev det ett litet skutt mellan bilderna. För mellan Finnfors och Bonnstan hann vi med kaffe och bulle på mysiga Skråmträsk Kvarn (men tyvärr inget besök på grannen Skråmträsk sko) och även en rundtur som avslutades med glass i Ethel och Eriks nya, fantastiska hemma!

Men när klockan närmade sig nio och middagstid vandrade jag och Alicia vidare genom sommarnatten. Förbi den ena kyrkkammaren efter den andra. ”Skulle kunna göra ett helt projekt om de olika dörrarna. Eller fönsterdekorationerna. Eller blommorna”, sa jag. Alicia bestämde att hon skulle flytta in bakom en ockragul port.

Men vi traskade vidare med glada steg, mot Isboden och en portion fluffiga plättar. Bara för att mötas av ännu en kak- och kaffemiddag, för jag hade missförstått och köket hade stängt tjugo minuter tidigare. Det blev midnattsplättar med blåbärssylt hemma istället, innan vi slöt våra ögon över ytterligare en äventyrlig dag i kommunen som är min.

Pensionatet – Piteå

Onsdag! Och en lite längre road trip till grannlänet. Toapaus redan i Jävre pga. blir alltid kissnödig när jag är exalterad (och när jag inte vet när jag kan gå på toaletten nästa gång). Visade sig vara ett bra beslut, för Alicia fyndade de allra finaste riporna i keramik på en utställning i fyrvaktarbostaden!

Lagom till lunch svängde vi in i Piteå och parkerade i närheten av Pensionatet. Sugna på pizza, och pizza blev det. En sån god så att det knappt var sant. Och hallonsoda. Inget fika denna gång, men gärna nästa, för hit kommer jag snart tillbaka igen. Förhoppningsvis för övernattning, och kanske också för musikquiz.

Alicia i pensionat-butiken, Piteå

Efter maten spanade vi runt på allt fint i deras lilla butik. Lokalt hantverk blandad med lite kompletterande, men likafullt vackra, mer långväga svenska diton. Ungefär här gick också Alicias alldeles nybytta dragkedja på shortsen sönder. Det löste sig med tre säkerhetsnålar – och lite senare med den redan inplanerade shoppingen på Röda korset i Piteå och Repris i Öjebyn!

Alicia & forsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Och när vi liks var i Piteå, varför inte bara fortsätta slå Alicias höjdrekord på Sverigekartan? Det var ju så varmt och vi hade ju så roligt och vi hade ju tagit med badkläder och det var ju bara en timme till Storforsens naturreservat. Så vi handlade picknick och for. I en bil utan aircondition, istället fylld till bredden med samtal om livet och kärleken och längtan och skrovmål.

Alicia & badforsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Efter kaffe och kaka på caféet strosade vi runt på klipporna i jakt på den perfekta badplatsen. Vi hittade snart en alldeles egen liten fors, som trots sin ständiga rörelse var alldeles fantastiskt varm att virvla runt i. Här satt vi länge, länge och plaskade runt, drack hjortronläsk och tänkte att det var helt rätt beslut att åka hit. Till ett av mina egna, mer långväga favorit-utflyktsmål.

Alicia & badforsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Efter badet blev det picknick-middag på klipporna. Yoghurt och sallad och macka och kexchoklad. Den försvann ungefär lika snabbt som vi torkade i kvällssolen. Jätte-jättesnabbt!

Örviken – Skellefteå

Och ungefär två timmar senare körde vi de sista kilometrarna hem via Örviken. Förevigade vår sista solnedgång tillsammans för den här gången och fick sällskap av en liten fågelfamilj. Fyra stycken, lika många som dagarna vi skulle få ihop.

Alicia & Ethel i akvarellhörnan, Bureå

Jag tror vi hade kunnat sova ända till kvällen och Alicias avfärd på torsdagen. De senaste dagarna hade inneburit så många intryck att smälta för oss båda. Men de sista timmarna var precis lika värdefulla som de första, så istället drog vi ut stolar och bord i skuggan och fick snart sällskap av Ethel och en helt fantastisk rabarberkaka (dubbla tiden i ugnen!).

Alicia plockade i sin tur fram levande verkstads-pedagogen inom sig, fastän hon ju faktiskt var på semester, och höll sedan en oerhört fin och lyxig akvarellkurs för oss. Är inte det en idyll-dröm så vet jag inte vad.

Akvarellhörnan, Bureå

Vått i vått och sprayflaska och textillim. Alla knep fick vi lära oss (och även det förutsägbara i att när du blir ombedd att teckna en häst så skildrar den absoluta majoriteten den automatiskt från sidan med huvudet åt vänster. Aldrig känt mig så manipulerad av samhället som då). Och så slutligen; välja tre färger och blanda till otaliga fler nyanser utav dem. Vi satt länge, länge och varma-mackor-i-järn-lunch med mozzarella och gårdens basilika och tomater blev först efter klockan 15.

Alicia i akvarellhörnan, Bureå

Och så vips, närmade klockan sig 18 och det var dags att gå till byn och busshållplatsen och kramas hejdå. Länge och hårt och två gånger för en kram var liksom inte tillräcklig. Att Alicia kom på besök platsar, med fem månader kvar av året, helt säkert på topp tio-listan över finaste händelser 2019. Så glad över att få lära känna henne bättre och djupare. För ynnesten att genom hennes ögon och frågor och konstateranden också få upptäcka min egen hembygd och mina egna favoritplatser på nytt. Vi ses snart igen, i ditt Gustavsberg! <3

Skaparrummet, Bureå

Och på väggen i mitt skaparrum hänger nu ett litet inramat akvarell-minne från ett besök och ett äventyr i det som är mitt hemma.

6 kommentarer

Isboden

Söndag! Vanligtvis min vilodag, när jag drar mig länge i sängen och tar dagen lite som den kommer. Laddar upp inför en ny arbetsvecka och återhämtar mig efter den oftast lite mer innehållsrika lördagen. Men inte idag!

Idag hade jag och ett gäng andra bestämt träff på Isboden. Eller rättare sagt; Linda var nyfiken på oss och hade frågat om vi inte ville ses över en matbit och samtidigt få tjuvtitta på den nya sommaroasen som premiäröppnar intill Stiftsgåden och Lejonströmsbron i Skellefteå till veckan.

Och det ville vi ju!

Har följt det här projektet med spänning hela våren – och jag blev inte besviken om vi säger så! Tyckte om precis allt; från den loppisfyndade inredningen och träborden av återbrukade plankor till blomsterdekorationerna från den lummiga trädgården och hur ljusslingorna fick det att kännas som en uteplats fast inomhus. Och såklart, historien bakom namnet Isboden; en kvarleva från när gårdens matvaror under hela 1800-talet kyldes i just den här längan med hjälp av stora isblock som fraktades hit från Falkträsket. Alltså. Hur häftigt?!

Och menyn sedan. Ursäkta min lyriskhet, hoppas den inte känns köpt för det är den inte. Är bara så h i m l a glad över att det lokala breder ut sig, blir en självklarhet på menyn. Att rätterna blir allt mer inkluderande i sitt utbud. Det var så annorlunda för bara några år sedan, näst intill omöjligt att hitta vegetariskt.

Och bara en sån liten detalj som att de alkoholfria alternativet står överst och att majoriteten av den dryck erbjuds kommer från Västerbotten.  <3

Vi satte oss vid varsin bukett med tillhörande namnskylt. Började måltiden med en räkmacka och turades om att berätta lite om oss själva; intressen, yrken, lärdomar, familj, sånt vi drömmer om och sånt som redan slagit in.

Fortsatte med caesarsallad (min med halloumi) och hjortronläsk. Samtalade om hur mycket vi har att vinna på att våga fråga. Fråga främlingar om de vill ses på lunch. Fråga en oöppnad restaurang om de kan ta emot i förskott. Fråga vad någon tycker om, är duktig på, brinner för och fråga om det inte finns något gemensamt där, någonstans, att samarbeta för att uppnå. Utveckla och dela med sig av. Det var så himla fint. Tryggt, fastän många av oss aldrig setts förr.

Hela gänget med härgjord glass till efterrätt! Magda, Ethel, Linda R, Linda M, Malin

…och Isabell med sin fina lilla Lo!

Är oändligt glad att jag tackade ja, vilodag till trots. Så värdefullt med nya, kreativa och genuina kontakter och så fint med en förhandstitt på vad jag är övertygad om kommer bli en av mina personliga sommarfavoriter.

3 kommentarer

Pynt för påsken (och andra högtider)

Hörni. Påsklov. Eller åtminstone påskledigt. Hittar ni på något speciellt?

För oss blir det en och annan godis, påskmiddag hos pappa och kalas för farfar, men vi tänkte också nyttja de lediga dagarna åt att påbörja en liten renovering här hemma. Som. Jag. Längtat! Före och efterbilder utlovas, så snart det blivit någorlunda klart.

Men utöver ätande och rivande så kommer jag också ägna ledigheten åt lite skapande. Vi har aldrig riktigt firat påsk, men för en som gärna influeras av naturens toner och former i sin inredning är den här högtiden minst sagt en guldgruva. Precis som i fjol använder jag ull från lokala producenter för att skapa pynta riset i vårt hem, men i år tar jag det steget längre och använder min nyfunna kärlek till nåltovning för att skapa pynt till vårt hem – inte nödvändigtvis att använda enbart under högtiderna. Den här lilla kaninen (eller haren) föddes häromkvällen och har fått sällskap av hemägg som jag köpt den senaste tiden.

Vad jag ger mig på härnäst har jag inte riktigt bestämt än, men inspiration finns det gott om. Jaquline har använt äggskal för att skapa tre olika dekorationer och även gjort fina vimplar som jag tänker passar lika bra i julgran som påskris. Jag tänker att det fungerar precis lika bra att använda papper och lim som du har hemma, om du vill använda återbrukat material istället för tejp!

Alicia har gjort ett steg-för-steg-inlägg med instruktioner för hur du skapar marmorerade ägg i lera att hänga i ditt påskris. Som den pedagogiska och kreativa person hon är har hon också dukat upp ett bord med härlig påskinspiration till sina elever – själv blir jag oerhört sugen på att skapa en liknande hare i papier-maché.

Skapar och/eller pyntar du med något speciellt i påsk?

 

4 kommentarer

Genialt lokalt

Är det inte knäppt hur dagarna blir längre och ändå går snabbare än någonsin förut? Mitt i april är vi, och hela världen verkar hög på våren medan jag försöker fokusera på ljusglimtarna i vad jag (till högljudda protester från omgivningen) anser vara årets näst sämsta månad.

Som tur är finns det gott om dem. Ljusglimtarna. Till finheter som fortfarande väntar hör mormors och farfars födelsedagar, spelkväll med vänner och tusen idéer till påskskapande att förverkliga. Till guldkorn som varit hör gårdagens premiär av Skellefteås egen reko-ring.

Under de senaste veckorna har lokala företagare lagt ut annonser som kommuninvånarna fått beställa från. Honung, sylt, färs och korv. Bröd, kött, såser och grönsaker. Producenternas gårdar är spridda, de flesta från Skellefteå med närmsta omnejd men en del tiotals mil ifrån. Samtliga från Västerbotten.

Istället för att konsumenterna behöver åka mil efter mil för att handla från var och en av gårdarna, samlas alla producenter under en timme på en förutbestämd, central plats. Allt är färdigpaketerat, ofta i återvunnet material, och betalning sker med swish. Sån vinst för både miljön och för det lokala företagandet!

Jag hade sett fram emot mina bokade skatter i flera veckor och inspekterade dem lite mer noggrant efter att vi tagit syskonporträtt i Bonnstan. Vi kikar!

Två paket Lapplandssmör från ett gårdsmejeri i Siksjönäs, Vilhelmina. Ett i original och ett med vitlök. Ett sexpack helt ljuvliga turkosa ankägg från Västerbotten Korv, som vi också köpte några burgare från. Hemägg från Kågemarkens Kaningård, ett exemplar av den prisbelönta osten Löpeld från Svedjan ost och tre paket ull från Bergsåkersgården.

Är så glad över att initiativet fått sånt omedelbart, positivt gensvar. Att det finns alla möjligheter för det att fortsätta. Tidigare har skatter som dessa inte varit helt lätta att få tag på utan oftast begränsats till skörde- och julmarknader. Något som resulterat i att jag blivit dumsnål och inte vågat använda. Ingen måltid har liksom varit dem värdig. Nu har vi istället möjligheten att på regelbunden basis kunna stötta det lokala även via kylskåp och mage. Det känns fantastiskt.

Och jag tänker att april kanske hädanefter inte behöver vara så tokig ändå. En av ljusglimtarna är i alla fall att den kommer smaka väldigt, väldigt gott.

 

Har ni reko-ring där du bor? Om: har du handlat något – och vad tycker du om idén?

6 kommentarer

“Borta bra men Holmön bäst”

Som alltid när året lider mot sitt slut överväldigas jag av allt jag fått vara med om under de tolv månader som passerat. Av ett behov av att försöka sammanfatta det. Jag bläddrar i mappar, går på minnes-äventyr i min ostrukturerade hårddiskstruktur. Och så inser jag hur mycket jag ”missat” att föreviga här, när jag varit mitt i äventyren och vardagen. Det gör såklart ingenting, för orden och känslorna finns ju kvar där i hjärtat.

Så, här kommer ett av mina finaste sommarminnen; ett dygn på Holmön, den tredje veckan i juli.

Vi började resan söderut tidigt på morgonen och kom fram till Norrfjärden i god tid för att se Helena Elisabeth klyva vågorna i sin färd mot bryggan, för att sedan vända och ta oss med på äventyret. En mil ut i Norra kvarken släppte hon sedan av oss på Holmön, en del av ögruppen som tillhör det största skärgårdsreservatet i hela Sverige.

Här bor ett sjuttiotal personer permanent, men redan tidigt på morgonen var det fullt på båten över. Vi åt medhavd laxsallad till en vykorts-vy och såg den gula förbindelsen till fastlandet lastas full av sommargäster och öbor för att sedan lämna Byviken, vinkande farväl till en trio i segelbåtsmasten.

Vi hyrde varsin fin gammal cykel på båtmuseet och tog oss an motvinden på väg ut till vårt boende på öns västra sida. Till en början kändes blåsten som ett välkommet inslag i den 30-gradiga hettan, men till slut insåg vi att den knappt svalkade alls. De skogskantade, skuggiga partierna på vår trekilometersfärd blev vår räddning.

Och så blev det en liten vattenpaus intill fårhagen värdig en avbildning i akvarell.

Till slut hade vi Berguddens fyr och vandrarhemmet i sikte, och vi kände oss genast som hemma i fyrmästarrummet. Sängen var så likt den vi har hemma att det nästan var kusligt och dessutom hade Josefin och Petter, som driver vandrarhemmet, lämnat Harry Potter och Fenixordern på min nattduksstol. Hur fint?!

Vill ni förresten kika mer på tanken kring inredningen gjorde Kapten Hillebjörk, som driver en av mina favoritbutiker i Västerbotten, en liten film om uppdraget som går att se här.

Vi lokaliserade snabbt köket, utedasset och den vackra fyren, men allra mest lockade det svalkande vattnet. Vi insåg snabbt att blåsten krävde ett lite mer skyddat läge för att vi skulle våga oss på bad i havet, så vi gav oss snart av på promenad söderut längs kusten med en gammal karta och en påse badkläder i handen, ivriga på nya upptäckter.

Vi gick och gick, med en segelbåt som sällskap. Vid ett tillfälle mötte vi en ren i sommarskrud som blivit kvar när resten av hjorden vandrat till fastlandet över isen innan våren kom.

Vi insåg snart att vi både glömt vattnet och tagit fel på kartan; stranden fanns ingenstans att finna. Så medan solen skapade allt tydligare konturer av våra kläder på vår hud gick vi med så raska steg vi kunde tillbaka till vår bostad för att ta nya tag medan vi skrattade åt hur katastrofalt dåliga vi båda är på att hantera temperaturer över 20 grader. På den ljusa sidan var åtminstone omgivningen fortsatt sagolik.

Väl tillbaka på vårt rum, i tryggt förvar i skuggan och med finaste utsikten över den 18 meter höga fyren från 1896, studerade vi både karta och den stora vida webben lite mer noggrant, medan vi åt tidig middag som inhandlats på den lokala lanthandeln.

Efter en stund lokaliserade vi Trappudden på öns nordliga del och vi gav oss iväg på vårt tredje äventyr sedan ankomsten några få timmar tidigare.

Vi var inne på vår andra cykelmil för dagen (vi hade hunnit med en sväng tur och retur till lanthandeln intill hamnen tre kilometer bort för att handla nyligen nämnda middag) när vi kom fram till en helt fantastisk samling klippor, trappor och mossbeklädda stenbäddar. Ett paradis vi hade helt för oss själva. Vi flöt länge, länge i det svala vattnet, så överraskande varmt för att vara havet. Äkta livsnjut, till och med för en badkruka som mig.

Skuggorna var längre när vi cyklade tillbaka längs skogsstigarna. Men den här gången svängde vi inte av mot fyren, utan tog vänster uppför en lång backe. Vi hade nämligen blivit bjudna…

..hem till Josefin och Petter, som dukat fram kaffe och alldeles nybakta bullar! Fikat serverades till berättelser om gården, Holmön, driften av vandrarhemmet och alla idéer och insikter de fått sedan de bosatt sig i norra kvarken.

Som alla möjligheter det finns i att bli ordförande i en liten byaförening, eller hur det är att odla ett typiskt Holmö-råg, som numera finns till försäljning. Och som att en flytt till en ö med ett sjuttiotal bofasta kan låta dig finna en stark vänskap i ett par damer två generationer äldre än dig själv <3

Har förresten sällan sett något så fint som råg i motljus. Petter berättade engagerat om hur marken är perfekt för odling, men också för svamp och bär att växa på. Stora delar av ögruppen, som utgörs av stora och lilla fjäderägg i norr till holmögadd i söder, har på grund av den stora landhöjningen (0.85 centimeter om året) väldigt mycket våtmark; tidigare varit vikar med havsbotten är idag näringsrika träsk och myrar.

En sån dröm det vore, att fylla korgar med skogens skatter här till hösten!

Efter en lång stund vid köksbordet på deras gård sa vi hejdå för den här gången. Så tacksam för bekantskaperna som mitt digitala drottningdöme fört med sig under året, och att det finns en sådan vilja att öppna sitt hem för nya relationer. Med lungor fyllda av hav och skog, ömma lårmuskler, mätta magar och äventyrs-endorfiner ända ut i fingerspetsarna såg vi på medan solen sjönk bortom horisonten.

Sedan somnade vi i rekordfart med fyren blinkandes utanför vårt fönster och en enorm känsla av tacksamhet för att jag valt att använda min födelsedags-hotellvistelse just här.

Solmönstret på köksgolvet morgonen därpå skvallrade om att en lika panik-vart-ska-jag-ta-vägen-varm dag var att vänta, så jag greppade de magnetiska orden…

..och skrev poetiska sanningar på kylskåpet…

…innan vi dukade upp frukost intill fyrens fot, med bottenviken och en envis geting som sällskap. Inte så konstigt att den ville hänga med oss, för frukostkorgen vi lagt till i vår bokning var rena rama drömmen!

Josefin och Petter hade börjat dagen betydligt tidigare än oss och lämnat en trälåda fylld med färsk apelsinjuice, granola, hemgjord rabarbermarmelad, färskost, nybakta scones, yoghurt med botten-bär och två fina, färska hemägg. Kvalar utan tvekan in på topp fem godaste frukostar jag någonsin ätit (och då dessutom med en lika högplacerad frukostvy!).

Sedan återstod det bara att lämna ett långt och innerligt tack i gästboken (där vi inte var ensamma om att lovsjunga både ö och bostad)…

…kasta en sista blick på vandrarhemmets alla vrår och konstatera att ”borta bra men holmön bäst” var en väldigt bra sammanfattning av vår vistelse…

..och så, ett knappt dygn efter ankomsten i hamnen, var det dags att vända Berguddens fyr ryggen, cykla tillbaka till Byviken och återvända till fastlandet med Helena Elisabeth.

Ett intensivt och helt magiskt besök var till ända, men hit är jag alldeles säker på att vi återvänder snart igen. Om inte för skaparträff så för en naturvandring i septemberskrud, men förhoppningsvis både och!

8 kommentarer

Skapelser till skänks

Så var den plötsligt över, julen. Den lugnaste vi haft på år, fastän vi hann med fyra destinationer på tre dagar, och nu har ytterligare två att besöka i mellandagarna. Vi har skrattat åt roliga rim, vunnit en hundring på bingolotto, spelat julyatzy, norpat åt oss en fågelmatare i julklappsleken och ätit oändliga mängder tunnbröd med kallrökt lax och fått de allra finaste av klappar. Så önskade allihopa, precis vad vi behövt. Är så tacksam.

Och på tal om öppnade klappar; det har äntligen blivit dags att visa er vad jag skapat för klappar att lägga under årets julgran.
I fjol såg det ut såhär. I år la jag ganska mycket tid på kreativa och hållbara sätt att slå in dem på (inte minst på det tygfodral som dolde pappas skidstavar, ni kan skymta det långa paketet i sista bilden här) men en och annan gåva hann jag med att skapa under novembers mörkaste stunder. Vi tar en titt!

På vår ytterdörr sitter samma nötta, gröna skylt som fanns där i min barndom. De vita, målade bokstäverna som bildar efternamnet på samtliga av husets alla ägare kan numera bara läsas av de som sett den i sina bästa dagar. Holmqvist.

Huset är inte vårt än, men förhoppningsvis snart. Och nu känns det ännu lite mer hemma, lite mer vi, efter att jag fått överraska Jonathan med en alldeles ny skylt, med bådas våra efternamn. Mönstret har jag skissat med blyerts (är så nöjd, för att illustrera är en av mina största svagheter) och sedan bränt in med brännmärkningspenna!

Det här underlägget i betong har jag inte hunnit ge bort än, men risken är liten att mottagaren ser det här så det får hänga med ändå. Tre stycken i olika varianter har jag gjort, med inspiration och instruktioner från Ruth! Oväntat enkelt att göra, och en himla rolig gå-bort-present om du känner för att testa ögonaböj!

Kan det någonsin bli för mycket Harry Potter? Absolut inte! Men om det är så att den du vill skapa en gåva till inte är lika förälskad i världens bästa bokserie som jag och många i min närhet, kan du givetvis anpassa motiv och text efter något annat den tilltänkte tycker om. Porslinspennor finns på de flesta hobby-butiker och muggar i olika färger och former finns att fynda för småpengar på second hand.

Just de här, med mottot wit beyond measure is man’s greatest treasure hamnade i ett paket till en klok 15-åring som tillhör elevhemmet Rawenclaw.

Här var jag nervös, det ska jag inte ljuga om! Som jag berättat tidigare är textilt skapande inte heller en av mina starkaste sidor, men under hösten har det blivit mycket bättre. Så pass att jag vågade mig på att sy fyra bordstabletter till pappa, som precis börjat få ordning i sitt kök i lägenheten han flyttade till i samma veva som vi började bygga bo i huset. Till hjälp hade jag Alicias ypperliga guide till hur en syr fina kökshanddukar, och med hjälp av den blev hörnen över förväntan för en novis som jag. Och det färdiga resultatet matchar pappas gröna skåpluckor och vita kakel helt perfekt.

I samma paket låg fyra koppar i benporslin, med tillhörande fat. Loppisfyndade ”stockholm” från Gustavsberg. Tyckte de gjorde sig fantastiskt fina ihop.

Utöver dessa fyra gåvor blev det också ett par lådor med non stop-kakor (sån nostalgi att baka dem) och ett par burkar chokladbollar nedpackade i årets paket. Hembakt alltså, alla tiders present om du frågar mig!

Skapade du några klappar i år?
Berätta gärna! Om du skrivit om dem får du också hemskt gärna länka, för jag vill jag hemskt gärna läsa.

8 kommentarer

Innovativa inslagningar & kravlösa klappar

Tredje advent. En vecka till dan före dopparedan! I helgen har jag gnuggat geniknölarna ordentligt i ett försök att kombinera kreativitet och hållbarhet under årets julklappsinslagning. Just den här tiden på året tror jag det finns en liten gnutta återbruk i varje hem; hur många är vi inte som någon gång mött gamla makaron-, florsocker- och blå band-kartonger där under presentpappret?

Men, jag ville ta det längre än så. Skippa plast och tejp i största möjliga mån, skippa nytt presentpapper och helst också strunta i etiketter för att istället fokusera på paket-varianter som kan användas om och om igen.

Här ovan ser ni ett första exempel; en fin näverburk med trälock. De finns i överflöd på second hand-butiker i såväl former som storlekar och kostar från fem ynka kronor och uppåt. När de inte gömmer en present är de fina att ha till förvaring även övrig tid på året.

En annan variant är en fin trälåda. Den här tyckte jag mycket om, och eftersom den är så rejäl funkar den även för de ömtåligaste av klappar. Den här är också införskaffad second hand och kräver ingen som helst inslagning – det lilla låset gör alla snören och tejpbitar totalt överflödiga. Etikett på, och klar!

Och på tal om etiketter; är så nöjd med de vi gjort i år. De är visserligen engångsprodukter, men det får vara okej när de förmodligen äts upp (och annars åker de i komposten). Inget klister som gör revor i (och förstör) eventuellt papper och dessutom en detalj som verkligen piffar upp – tycker du inte?

Tyg är ett annat hett tips. Går variera i det oändliga, allt från små gulliga tygpåsar för presentkort, smycken eller godsaker, till lite större varianter (jag har sytt en avlång variant på 160 centimeter i år och slagit in som en smällkaramell)!

De blir också fina att linda in en hel låda i, som Jaquline visat här, eller att klä in en lite rejälare lådas botten och/eller lock för sig, som lådan med senapsgul tygbotten här ovan. Tyg (och tygband) är dessutom ännu en sak som du busenkelt hittar second hand, ofta för knappt några pengar alls.

Och så har vi ju det traditionella materialet papper, här i en någorlunda ny tappning. Silkespapper samlar jag på mig under hela året utan större ansträngning; det kommer med de enstaka snittblommor jag köper och med bilder jag framkallar. Tycker det är så fint att knövla ihop dem så de får lite struktur. Det enda knepiga är att det är så otroligt skört, men om en skippar tejpen är chansen större att det klarar av att täcka åtminstone två gåvor.

(psst. torkade apelsiner är minst lika fint som lockat snöre tycker jag! torkad lime får kanske inte lika mycket utrymme i våra flöden, men enligt mig är det precis lika vackert. torkar mina i svamptorken efter att ha skurit så tunt jag nånsin kan. fint att återbruka som pynt på paket, eller att trä på tråd!)

Jag har slagit in lock och botten för sig på lådan till vänster med lite rejälare, brunt blompapper. Här tejpade jag faktiskt både insida hörn och ovansida kanter för att den skulle tåla slitaget vid öppning och stängning.

Och när vi ändå är inne på papper; papperspåsen! Ännu en sak jag samlar på mig under året från diverse butiker, bland annat där jag handlar kaffe. Men jag har också hittat fem randiga pappåsar i olika storlekar i en helt oöppnad(!) förpackning på loppis, så håll span även där!

Jag fick verkligen tänka till när det kom till paketering av hembakat (som för övrigt är ett tips på gåvor du kan skapa själv!). Det är ju himla fint när bakverken faktiskt går att titta på, men cellofan eller annan plast kändes inte helt okej.

Efter lite fundering kändes glasburkar givet – i den mån bakverken ryms där i. Eventuella etiketter på får du lätt bort med varmt vatten och diskmedel och locket är fint att klä i en bit tyg (använd med fördel ett gummiband istället för snöre för att mottagaren ska kunna återsluta på samma fina sätt). Även glasburkar är enkla att hitta i alla former och storlekar på loppis – favoriterna är de med en gummiring runt locket som håller tätt, och de med ett metallspänne på sidan.

Om du inte slår in burken ihop med något annat i exempelvis en kartong kan du göra en omvänd variant av tyg-på-locket och istället dölja den genomskinliga delen med en tygbit och fästa det hela med ett gummiband runt locket. På så sätt syns det inte direkt vad burken innehåller.

En liten svepask med lock är också fint tycker jag. Denna till vänster kostade 25 kronor på second hand. Diska ur för hand med varmt vatten och klä med lite silkespapper.

Tyckte också det blev roligt att använda den här djupa träramen med glas. Hittade den för 20 kronor på pingstkyrkans second hand, fortfarande oöppnad i sin förpackning. Lite knixigare för mottagaren att ta ut kakorna dock, så jag överväger att sätta fast ett litet gångjärn och en liten hasp på baksidan för lättar åtkomst.

I den traditionella plåtburken syns inte bakverken, men det är så fint att jag vill tipsa om det ändå. Den här är ärvd, men precis som många av mina tidigare tips finns det nästan obegränsad tillgång på plåtburkar på loppis.

Andra idéer jag klurat ut, men inte förverkligat än, är små påsar i återbrukad spets, cylinderformade tygpåsar och att göra någon slags kon med hjälp av kaffefilter.

Och medan jag ändå är i tipsar-tagen; här kommer två tips på några enkla klappar att skapa av second hand-fynd. Jag ser ställningar liknande dessa hela tiden. Med lite betong blir de enkelt till ett unikt underlägg som funkar för både kastruller eller ett gäng fina ljus (som du också kan göra själv, om du vill!)(men det här fina är från Lowima).

Ett gäng minivaser är också roliga presenter. Rota en stickling, gör till en ljusslinga, fyll med tändstickor eller limma på magneter för att ha små växt-vaser på kylskåpet. Eller så gör du ljusstakar. Bara fantasin sätter stopp!

Skapar du några klappar i år? Och hur tänker du kring din inslagning? Berätta gärna, det är så fint att höra om era tankar och idéer <3

8 kommentarer

Konsumtionen av klappar

Vi är elva dagar in i november. Om dagarna blir det aldrig ljust, bara mindre mörkt. Jag vill så gärna berätta om allt jag känner, tycker, tänker, men orden glider mellan fingrarna på samma sätt som du tappar greppet om en dröms detaljer när du vaknar. Formuleringarna finns där, på andra sidan barriären i bröstkorgen, på samma sätt som ljuset går att förnimma bakom den blygrå molnmassan. Det känns som att ingenting stannar, ingenting når fram.

Men jag tänker; jag gör det här ändå. Från hjärtat.

Det här inlägget har grott ur mina komplexa känslor för presenter; jag älskar att ge, tycker om att få, men jag står inte ut med all överkonsumtion. Står inte ut med summorna vi köper julklappspapper för. Står inte ut med rapporter om hur högtidshandeln, år efter år, slår rekord. Står inte ut med att vi, faktiskt, konsumerar ihjäl vår värld. Jag står inte ut med hetsig musik som valts ut i syftet att öka kundernas impulsbeslut och köp.

Men, som sagt; jag älskar att ge. Ofta, men inte alltid, för att det finns ett syfte och ett behov. Allra finast tycker jag det är att överraska (och överraskas!) en helt vanlig, mulen tisdag. Därför är det här inlägget inte på något sätt knutet till julafton – även om jag publicerar det i god tid i förhoppning om att det ska inspirera någon av er som läser till att konsumera och kreera med hänsyn till den ömtåliga klump vi alla lever på.

Så. Här kommer några idéer på vad du kan ge dina nära och kära när andan faller på. En del kan du skapa själv, andra kan du handla av lokalproducenter och småföretagare.

Kaffefilter i (återbrukat) tyg! Till skillnad mot pappersversionerna kan dessa användas om och om igen – släng sumpen och tvätta rent genom att koka. Hållbart och ekonomiskt!

Och! Kaffe och kaka heter det ju, så det kan ju vara ett passande komplement. De här syltgrottorna med hjärtan tycker jag var så fina – är själv sugen på att prova med saffran i degen och hjortronsylt som fyllning.

Ett kartsmycke. Eller kanske en nyckelring. Väldigt personligt – och resterna av kartan eller kartboken (som du garanterat kan hitta på loppis) kan du till exempel vika till en presentbox (så slipper du köpa julklappspapper) eller göra en festlig origami-trana eller fågel av. Smyckesdelen finns förhoppningsvis på din lokala hobbyaffär och kedjor finns i överflöd på second hand.

Påsar med eget tryck! Allt från små påsar till förvaring till lite större för exempelvis tvätt eller träningskläder. Min stämpel har jag gjort i keramik, men det funkar också att karva i linoleum, eller varför inte en potatis? Tyget är gamla lakan jag fått av farmor, liknande finns i överflöd att handla i andra hand.

En mindre variant kan vara fint att ha till resväskan – att lägga smutstvätt eller kanske samla fina minnen i. Eller varför inte slå in julklapparna i dem? De funkar faktiskt till de mesta, förutom att handla frukt och grönt i (eftersom det blir så bökigt för kassapersonalen att se vad det är för sort du handlat). De kan du istället sy i återbrukad spets eller handla desamma direkt av Alicia.

Förvaring och bruksföremål i betong! Kul och fint och går variera i oändlighet efter behov istället för att köpa nytt. En smyckeskon. En ljusstake. Ett kakfat, mugg för tandborstarna eller hållare för att ha hemäggen framme. Bara fantasin sätter stopp!

Använd formar du har hemma; här ovan har jag använt en bit tapet för konen och en plastburk som tidigare innehöll rostad lök till burken.

Locket till burken har jag hittat på loppis – det finns ofta både i trä, i glas och i kork. Det blir extra spännande när två material möts, tycker jag. Är du nyfiken på fler saker att göra i betong har Jaquline en hel kategori för det.

Ytterligare en sak att sy; värmekudde. Eller korv. Eller klump. Eller katt. Formen kan ju anpassas i absurdum. Tyg hittar du lätt på second hand och de flesta rissorter funkar bra att fylla med, så länge du kommer ihåg att ha ett litet glas vatten i micron när det är dags att värma upp den. Just den här har jag, precis som tidigare, gjort trycket själv på gamla lakan jag fått av farmor. Knappen har jag gjort på keramiken – den sidan är öppen för att jag ska kunna ta ut rispåsen och tvätta överdraget ifall det blir smutsigt.

Fler tips?
Vad sägs om en personlig mugg (Harry Potter-motiv är ju kanske bland det FINASTE) eller ett par godluktande, handbroderade lavendelpåsar att lägga i klädlådan? Jag vill testa allt. Är så glad att skaparlusten hittat tillbaka in i min novembertrötta kropp. Att det är d-vitaminen som tryter, inte inspirationen. Att jag satt igång i god tid i år och, precis som i fjol, kommer kunna visa upp årets julklappar för er i mellandagarna.

Men hörni. Det här är viktigt. Vi har inte alla möjligheten, kunskapen, orken att skapa varenda, eller en enda, gåva på egen hand. En del av oss väljer bort klappar och presenter helt och hållet. Och vissa av oss köper allt, eller en del, nytt. Vi är olika, och det är okej. Framför allt att inte orka och att skippa. Men, tillhör du den sista kategorin och bor i Västerbotten hoppas jag att du ger alla duktiga småföretagare jag samlat på lokala listan en chans. Bor du någon annanstans hoppas jag du ägnar dina närproducenter en extra tanke. Våra val och vår självransakan är viktigare än någonsin.

Det är sex veckor till jul. Sju veckor kvar av året. I år önskar jag att jag slipper läsa rubriker om ännu ett rekordår för julhandeln och istället ser fler nyårslöften om en mer miljömedveten livsstil. Tillsammans flyttar vi kanske inte berg, men vi kan bevara snön på deras toppar.

9 kommentarer

Slut med snålheterna

Några av er kanske minns min kärleksförklaring till kalhyggen och skogsmiljöer i höstskrud? Om inte – det är helt okej, för det här inlägget kommer handla om något helt annat. Jag tänkte nämligen dela med mig av det där goda receptet som vi äter flera gånger precis efter dagarna i svampskogen, sen snålar lite på under den mörkaste vintern (ni vet, när en får panik för att det är så länge kvar till nästa höst och du är rädd att svampen, bären, sylten, saften ska ta slut?), och sedan kan frossa i igen om våren för att vi, just det, snålat helt i onödan under vintern!

Lite såhär har vi inmundigat våra middagar senaste dagarna förresten. Klockan 19 är det perfekt varmt här uppe, små små vindpustar håller myggen borta hela sommaren och dessutom är vi tillräckligt högt uppe för att kunna spionera på grannarna om vi vill. Gulligaste, bästa människan att äta middag med har jag också. Lyllo mig!

Nog om allt annat, recept var det. Jag är inte så himla noga med mått och sånt, utan det här handlar mest om att steka en/flera nävar kantareller ihop med en grovt hackad gul lök. I med 2,5 deciliter matlagningsgrädde, ett halvt paket (skivad) chevréost. Låt osten smälta. Sist; i med typ en fjärdedel färskost (grekisk vitlök – bonjour) och svartpeppar. Till; pasta av valfri sort. Och någon grönsak! Njut! Bjud någon du tycker om! (Det är helt ok om du är personen du tycker om). Hoppas ni gillar <3

8 kommentarer