Hej på er. Jag kämpar på i det töcken som är november, utanför algoritmer och hashtags. Försöker skydda mig mot den ångest och hopplöshet som singles day och black friday (black week!) bygger upp inom mig. Mot apatin som kommer med den samhälleliga konsumtionshetsen.

Utanför filter och flöden är livet fint. Tittar på golv nu när 90-talsmattan börjar släppa. Fikar länge med vänner, grottar ner mig i fan fiction och i helgen körde vi en knapp timme norrut för att njuta av Jonathans julklapp (natt på hotell) och min vinst i en adventstävling i fjol (presentkort för att blåsa en glaskula hos Heta hyttan i Piteå). Och det är det sistnämnda jag tänkte berätta om för er idag!

Jag brukar säga att när du får prova på ett nytt hantverk får du inte bara kunskap om en teknik eller ett material; du får också en mycket djupare förståelse för värdet av saker. Förståelse för tiden det tar att skaffa sig och bemästra kunskapen som krävs. Förståelse för tiden det faktiskt tar att skapa något för hand – inte bara vid det enstaka tillfället, utan också alla gånger det inte gick som du tänkt.

I en värld fylld av massproduktion, slit-och-släng-mentalitet och prisjakt är en lärdom jag aldrig vill börja ta för given.

Av alla olika hantverk jag provat på hittills är glasblåsning det allra häftigaste. Det var mycket olika information i olika steg under de få minuter jag hade på mig, men Linda var en otroligt duktig lärare. Efter att ha värmt upp glasmassan första gången rullade jag det i pigment – en turkos färg jag valt i förväg.

Sedan åkte den i 1400-grader-ugnen igen. Viktigt att komma ihåg att snurra på pipan hela tiden. Tio sekunder inne, sedan ut och rulla i färgen en andra gång.

När färgen smält in och jag tryckt till formen i en mall hjälpte Linda till att lägga på ännu mer glasmassa.

Sedan förberedde hon massan för nästa steg; blåsandet!

Och det var så himla fascinerande att se kulan växa, för det kändes verkligen inte som att luften jag tryckte ur mina lungor tog vägen någonstans. Och hela tiden; snurra blås snurra blås snurra. Till sist; stopp!

Slutligen brände Linda in mina initialer och la kulan på kylning till dagen. Som en liten, liten boll av norrsken.

Och dagen därpå såg den ut såhär. Som ett annat slags norrsken, turkost istället för grönt.

Hade stora planer för kulans hemkomst och bad därför om att vi skulle lämna ett hål på ovansidan.

Fästet för upphängningen satte Linda därför på sidan av hålet istället för att täppa igen det.

Valde nämligen färgen utifrån de nyanser vi har i sovrummet. Genom hålet trädde jag i en ljusslinga och så fort jag fixat ett hänge (eller en passande fot) ska den få bli fönsterlampa.

Det finns många saker att tänka på när det kommer till presenter. Personligen tycker jag att behov och källa (av vem, vad och var och hur en sak tillverkats) är de allra viktigaste att ta hänsyn till, förutsatt att presenter är något som ska ges överhuvudtaget. Jag hoppas att vi är på väg mot ett samhälle där vi inte handlar för handlandet skull. Där vi gör medvetna (och allra helst lokala) val.

Men jag tror också det finns ett stort värde i att ge bort eller unna sig själv upplevelser som dessa; möjligheten att få skapa ett alster du kommer värna om. Det resulterar nämligen inte bara i ett minne för livet utan också i kunskap om allt det arbete som ligger bakom hantverkens priser som så många så ofta kritiserar; två återbrukbara saker som absolut inte hamnar i slit-och-släng-hjulet.

Tips! På studieförbund som vuxenskolan, medborgarskolan och studiefrämjandet finns det kurser över hela landet. Jag har själv provat både keramik, smide och baka i bagarstuga. Kolla också med lokala kreatörer i din närhet om de har prova på-tillfällen – färdiga kurser eller möjlighet att skräddarsy något som passar dina önskemål. För den som tycker om att resa rekommenderar jag ett medlemskap hos STF – då får du rabatt på alla boenden och ännu en anledning till en spännande hemester nästa år. Kanske ses vi på Stora Fjäderägg, Holmön eller i Saxnäs? <3