Ett besök och en (sommar)guide till ett äventyr i det som är mitt hemma

Guider & äventyr i mitt Västerbotten, Listor & sammanfattningar, Tips

Alicia & Bureälven, Strömsholm – Bureå

Juli. Den sista. Ganska precis mitt i månaden gick jag på semester, men både veckorna innan och efter det är som ett enda virrvarr av färger och händelser. Förväntan och längtan. Så mycket fint har hänt.

Jag tänker sammanfatta julis höjdpunkter i ett eget inlägg, men i just det här ligger fokus på berättelsen om när jag äntligen fick välkomna Alicia till Västerbotten och Bureå.  Det blir både en skildring av det finaste av besök och en sommar-guide till allt det som hör mitt hemma till.

Alicia & Åbacka Paviljong, Strömsholm – Bureå

Vi har följt varandras bloggar i åratal, Alicia och jag. Sågs för första gången tvärt i januari, på ett café i huvudstaden där hon bor. Och så, en måndagsmorgon i supervarma vecka 30 mötte jag upp buss 12: avgångsort Umeå: ankomst Bureå Torg. Klockan var inte ens nio på morgonen när vårt äventyr tog sin början på var sin cykel.

Första anhalt: Åbacka paviljong. Precis som Alicia färdades den till Bureå från Stockholm, dock med båt, och året var 1897. Det är en av mina absoluta favoritplatser här på hemorten, dit jag återkommer gång på gång. Här kan du se den i vinterskrud.

Ko & kalv, Strömsholm – Bureå

Alicia, Strömsholm – Bureå

Allt är relativt, men jag skulle säga att Bureå är ett ganska litet samhälle med cirka 2500 bofasta. Samtidigt sträcker det sig över rätt så stora ytor. Här, på Strömsholm väster om E4, cyklade vi omkring och mötte så många av mina instagrammotiv. Tittade på paviljongen, bureälven, tjurar, kor och kalvar. På åttkantiga lador, inuti höstallet och diken översållade av blomster. Kände vinden fläkta i ansiktet, rufsa om oss i håret.

Alicia & kon, Strömsholm – Bureå | Höstallet, Strömsholm – Bureå

Jag hade så mycket jag ville visa, utan att trötta ut. Så, efter Strömsholm och Åbacka cyklade vi hem till oss för att äta lunch uppe på altanen. Bjöd på en personlig favoriträtt innan vi åter satte oss på cyklarna. Nu bar det av österut, mot havet och Danielsten. Från Strömsholm och hit är det nästan fem kilometer, från oss bara tre (omvandlat i tid; cirka tio minuter på cykelsadeln).

Och åh! Svalkan. Så chockerande skönt, utan att för den skull vara för kallt. Vi hade gärna stannat i vattnet hela kvällen, även jag som vanligtvis är något av en badkruka. Men äventyret fortsatte via kyrkan, skolan, hembygdsparken och en glass i den lilla Linnéparken intill älven.

Bjuröklubb fyr, Bjuröklubb | Alicia & spökträdet, Bjuröklubb

Trots noggrann planering från list-skrivaren nummer ett (jag) höll vi helt på att missa möjligheten att köpa middag på caféet i Bjuröklubb, som stängde en timme tidigare än jag noterat. Med en powerwalk utan dess like kom vi – anfådda och svettiga – fram precis när de packade ihop.

Vi åt därför en minnesvärd ”måltid” bestående av varsin chokladboll och dammsugare (vilket ju inte var den värsta middagen, ärligt talat) omgivna av det magiska ljuset och de vidunderliga vyerna som är självklara synonymer med den här platsen – oavsett årstid.

Alicia & renen, Bjuröklubb

Allt eftersom solen sjönk ner mot det vidsträckta havet och målade himlen i mjuka toner av orange, blått och rosa, började vi vandra tillbaka mot parkeringen. Där mötte vi en vän som, en aning skeptiskt men till synes helt orädd, glatt poserade för två sockerstinna äventyrare. Den travade sedan vidare mot nya vidder medan vi vek av in i skogen och gick stigen förbi alla fornlämningar ända fram till bilen.

Alicia & tjärnen, Bjuröklubb

Vi körde bara några hundra meter innan vi var tvungna att stanna och föreviga en tjärn. Hade vi haft all tid i världen hade jag gärna visat Alicia runt i flera timmar till, för Bjuröklubb är platsen där vyerna aldrig tar slut. Här finns stigar i skogar som luktar solvarma barr, klippor där vågorna slår, mjuka sandstränder, trolska myrar och träsk och ett intressant utbud arter för en mer eller mindre ambitiös fågelskådare. “Det är så underligt att gå i en skog som aldrig ser ut att ta slut och samtidigt höra havet”, sa Alicia. Det hade jag aldrig tänkt på, men jo, kontrasten med höga tallar och tonerna från fiskmåsen är kanske inte helt vanlig ändå.

Alicia i solnedgången, Sillhällorna – Bjuröklubb

Sedan vek vi av vägen, låste bilen, klev in på ännu en stig. Plockade hjortron där intill och klev sedan ut på min finaste bjurö-plats; sillhällorna. Släta, randiga, vågformade klipphällor som sluttar rakt ut i Bottenviken. En plats lika vacker i midnattsljus som i höstdimma – eller för den skull en solnedgång i juli. Här satt vi och pratade om pennuddar i huden, om norrskenet, om skapande och om den kärlek vi båda delar till lugna, mjuka platser som den här.

Älgar på kalhygge, Bjuröklubb

Med en timme till midnatt vände vi åter till bilen för att åka hem och bädda ner oss i våra sängar. Men först: safari! “Håll utkik efter älgar på kalhyggena nu”, sa jag och la i treans växel. “Där står två”, svarade Alicia.

Ladan, dimman & rallarrosorna, Burvik

Medan dimman smög fram över lägdor, hagar och vattendrag bjöd vår slingriga hemfärd också på ett möte med ytterligare en ren, en räv och en trio enorma (och för oss oidentifierbara) fåglar.

Häst & älgört, Bureå

Kvällens sista stopp (på både äventyr och djursafari) blev intill en hage vid foten av Bureberget. Där hälsade vi på en kompis som sken likt en patronus i julikvällens sista ljus. Därefter; kvällsmat och bums i säng.

Ethel & Alicia, Skellefteå museum – Skellefteå

Så blev det tisdag och ett nytt äventyr tog sin början på Skellefteå Museum och utställningen TRÄ. Där fick vi sällskap av Ethel (som dessutom kunde agera privat guide eftersom hon arbetar där). Jag hade sparat mitt premiärbesök till dess att Alicia hälsade på och var SÅ imponerad av både det estetiska och av innehållet.

Laserskuret trä, Skellefteå museum – Skellefteå

De här blev snabbt en personlig favorit; träbitar som skurits så fint med laser att de blivit böjbara(!). Så fascinerande, påhittigt och vackert.

Utst. TRÄ, Skellefteå museum – Skellefteå | Utst. Paritet (Maja Gunn),

Vi betraktade träsniderier, robotbävrar, enorma sågar och olika trätyper och kreationer en stund innan vi gick vidare till avdelningen MAN (Museum Anna Norlander) och den pågående utställningen Paritet där “Maja Gunn kombinerat traditionellt kodade kvinnoplagg och mansplagg i fram- respektive bakstycken(…)Genomgående i Maja Gunns arbete är ett undersökande av kläders performativa och politiska funktioner, ofta i relation till kulturella, sociala och heteronormativa strukturer.”

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Vidare ut på området utanför dörrarna; Nordanå. Här ägde landets största gratisfestival Trästockfestivalen rum helgen innan, men nu var området åter en lugn, grön oas där de gamla byggnaderna åter stod i fokus. Ännu en gång fick jag uppleva en plats för första gången samtidigt som vi visade upp den för Alicia. Och alltså; detaljerna! Inspirationen! Så mycket fint att ta med sig från Kågegården, både färg- och form- och inredningsmässigt.

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Hade kunnat fota detaljer och översiktsbilder hela dagen. Här syns en gammal soffa/säng mot vitmålad vägg med schablonmönster – och en del av en våningssäng med originaltapeten i bakgrunden. Allt var original eller hade ersatts (prylmässigt) genom noggrann genomgång av den lista över inventarier som fanns med när gården flyttades till området 1930, drygt 200 år efter att den byggdes i Kåge.

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Ethel och Alicia framför Majorsbostället Nyborg, Nordanå – Skellefteå

Vi gick en sväng i den mysiga lanthandeln, tog en sista titt på vackra Nyborg och sa hejdå till etapp ett. Fyrtio minuter senare var vi framme vid etapp nummer två, som inleddes med picknick. Vårrullar, yoghurt, mandelkubbar och saft försvann på ett ögonblick ner i tre kurrande magar.

Alicia, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Sedan satte vi igång med att utforska Finnfors kraftverksmuseum, både invändigt och utvändigt.

Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Här började berättelsen för min arbetsplats Skellefteå Kraft för lite drygt hundra år sedan. Museet har gratis inträde, är öppet under somrarna och passar även de som inte är intresserade av just elproduktion – för även miljöerna är otroligt vackra. De rejäla turbinerna, vackra golvet och gamla verktygen är alla intakta, fastän kraftverket inte använts sedan 1960.

Alicia & fotoutställningen, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Hade själv bara varit hit under introduktionsdagarna när jag var nyanställd. Just den gången hann vi inte med fotoutställningen, men under det här besöket hade vi gott om tid till att betrakta bilderna som skildrade livet för de som själva arbetade, eller kände någon som arbetade, på kraftverket under 1910-1960. Otroligt fina, annorlunda, busiga, äkta och berättande pixlar.

Ethel, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Var tvungen att föreviga Ethel i hennes senaste skapelse också. Färgmatchningen mellan klänningen och väggen var för vacker för att motstå!

Alicia & kyrkkamrarna, Bonnstan – Skellefteå

Och så blev det ett litet skutt mellan bilderna. För mellan Finnfors och Bonnstan hann vi med kaffe och bulle på mysiga Skråmträsk Kvarn (men tyvärr inget besök på grannen Skråmträsk sko) och även en rundtur som avslutades med glass i Ethel och Eriks nya, fantastiska hemma!

Men när klockan närmade sig nio och middagstid vandrade jag och Alicia vidare genom sommarnatten. Förbi den ena kyrkkammaren efter den andra. ”Skulle kunna göra ett helt projekt om de olika dörrarna. Eller fönsterdekorationerna. Eller blommorna”, sa jag. Alicia bestämde att hon skulle flytta in bakom en ockragul port.

Men vi traskade vidare med glada steg, mot Isboden och en portion fluffiga plättar. Bara för att mötas av ännu en kak- och kaffemiddag, för jag hade missförstått och köket hade stängt tjugo minuter tidigare. Det blev midnattsplättar med blåbärssylt hemma istället, innan vi slöt våra ögon över ytterligare en äventyrlig dag i kommunen som är min.

Pensionatet – Piteå

Onsdag! Och en lite längre road trip till grannlänet. Toapaus redan i Jävre pga. blir alltid kissnödig när jag är exalterad (och när jag inte vet när jag kan gå på toaletten nästa gång). Visade sig vara ett bra beslut, för Alicia fyndade de allra finaste riporna i keramik på en utställning i fyrvaktarbostaden!

Lagom till lunch svängde vi in i Piteå och parkerade i närheten av Pensionatet. Sugna på pizza, och pizza blev det. En sån god så att det knappt var sant. Och hallonsoda. Inget fika denna gång, men gärna nästa, för hit kommer jag snart tillbaka igen. Förhoppningsvis för övernattning, och kanske också för musikquiz.

Alicia i pensionat-butiken, Piteå

Efter maten spanade vi runt på allt fint i deras lilla butik. Lokalt hantverk blandad med lite kompletterande, men likafullt vackra, mer långväga svenska diton. Ungefär här gick också Alicias alldeles nybytta dragkedja på shortsen sönder. Det löste sig med tre säkerhetsnålar – och lite senare med den redan inplanerade shoppingen på Röda korset i Piteå och Repris i Öjebyn!

Alicia & forsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Och när vi liks var i Piteå, varför inte bara fortsätta slå Alicias höjdrekord på Sverigekartan? Det var ju så varmt och vi hade ju så roligt och vi hade ju tagit med badkläder och det var ju bara en timme till Storforsens naturreservat. Så vi handlade picknick och for. I en bil utan aircondition, istället fylld till bredden med samtal om livet och kärleken och längtan och skrovmål.

Alicia & badforsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Efter kaffe och kaka på caféet strosade vi runt på klipporna i jakt på den perfekta badplatsen. Vi hittade snart en alldeles egen liten fors, som trots sin ständiga rörelse var alldeles fantastiskt varm att virvla runt i. Här satt vi länge, länge och plaskade runt, drack hjortronläsk och tänkte att det var helt rätt beslut att åka hit. Till ett av mina egna, mer långväga favorit-utflyktsmål.

Alicia & badforsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Efter badet blev det picknick-middag på klipporna. Yoghurt och sallad och macka och kexchoklad. Den försvann ungefär lika snabbt som vi torkade i kvällssolen. Jätte-jättesnabbt!

Örviken – Skellefteå

Och ungefär två timmar senare körde vi de sista kilometrarna hem via Örviken. Förevigade vår sista solnedgång tillsammans för den här gången och fick sällskap av en liten fågelfamilj. Fyra stycken, lika många som dagarna vi skulle få ihop.

Alicia & Ethel i akvarellhörnan, Bureå

Jag tror vi hade kunnat sova ända till kvällen och Alicias avfärd på torsdagen. De senaste dagarna hade inneburit så många intryck att smälta för oss båda. Men de sista timmarna var precis lika värdefulla som de första, så istället drog vi ut stolar och bord i skuggan och fick snart sällskap av Ethel och en helt fantastisk rabarberkaka (dubbla tiden i ugnen!).

Alicia plockade i sin tur fram levande verkstads-pedagogen inom sig, fastän hon ju faktiskt var på semester, och höll sedan en oerhört fin och lyxig akvarellkurs för oss. Är inte det en idyll-dröm så vet jag inte vad.

Akvarellhörnan, Bureå

Vått i vått och sprayflaska och textillim. Alla knep fick vi lära oss (och även det förutsägbara i att när du blir ombedd att teckna en häst så skildrar den absoluta majoriteten den automatiskt från sidan med huvudet åt vänster. Aldrig känt mig så manipulerad av samhället som då). Och så slutligen; välja tre färger och blanda till otaliga fler nyanser utav dem. Vi satt länge, länge och varma-mackor-i-järn-lunch med mozzarella och gårdens basilika och tomater blev först efter klockan 15.

Alicia i akvarellhörnan, Bureå

Och så vips, närmade klockan sig 18 och det var dags att gå till byn och busshållplatsen och kramas hejdå. Länge och hårt och två gånger för en kram var liksom inte tillräcklig. Att Alicia kom på besök platsar, med fem månader kvar av året, helt säkert på topp tio-listan över finaste händelser 2019. Så glad över att få lära känna henne bättre och djupare. För ynnesten att genom hennes ögon och frågor och konstateranden också få upptäcka min egen hembygd och mina egna favoritplatser på nytt. Vi ses snart igen, i ditt Gustavsberg! <3

Skaparrummet, Bureå

Och på väggen i mitt skaparrum hänger nu ett litet inramat akvarell-minne från ett besök och ett äventyr i det som är mitt hemma.

6 kommentarer

Isboden

Livet, Tips

Söndag! Vanligtvis min vilodag, när jag drar mig länge i sängen och tar dagen lite som den kommer. Laddar upp inför en ny arbetsvecka och återhämtar mig efter den oftast lite mer innehållsrika lördagen. Men inte idag!

Idag hade jag och ett gäng andra bestämt träff på Isboden. Eller rättare sagt; Linda var nyfiken på oss och hade frågat om vi inte ville ses över en matbit och samtidigt få tjuvtitta på den nya sommaroasen som premiäröppnar intill Stiftsgåden och Lejonströmsbron i Skellefteå till veckan.

Och det ville vi ju!

Har följt det här projektet med spänning hela våren – och jag blev inte besviken om vi säger så! Tyckte om precis allt; från den loppisfyndade inredningen och träborden av återbrukade plankor till blomsterdekorationerna från den lummiga trädgården och hur ljusslingorna fick det att kännas som en uteplats fast inomhus. Och såklart, historien bakom namnet Isboden; en kvarleva från när gårdens matvaror under hela 1800-talet kyldes i just den här längan med hjälp av stora isblock som fraktades hit från Falkträsket. Alltså. Hur häftigt?!

Och menyn sedan. Ursäkta min lyriskhet, hoppas den inte känns köpt för det är den inte. Är bara så h i m l a glad över att det lokala breder ut sig, blir en självklarhet på menyn. Att rätterna blir allt mer inkluderande i sitt utbud. Det var så annorlunda för bara några år sedan, näst intill omöjligt att hitta vegetariskt.

Och bara en sån liten detalj som att de alkoholfria alternativet står överst och att majoriteten av den dryck erbjuds kommer från Västerbotten.  <3

Vi satte oss vid varsin bukett med tillhörande namnskylt. Började måltiden med en räkmacka och turades om att berätta lite om oss själva; intressen, yrken, lärdomar, familj, sånt vi drömmer om och sånt som redan slagit in.

Fortsatte med caesarsallad (min med halloumi) och hjortronläsk. Samtalade om hur mycket vi har att vinna på att våga fråga. Fråga främlingar om de vill ses på lunch. Fråga en oöppnad restaurang om de kan ta emot i förskott. Fråga vad någon tycker om, är duktig på, brinner för och fråga om det inte finns något gemensamt där, någonstans, att samarbeta för att uppnå. Utveckla och dela med sig av. Det var så himla fint. Tryggt, fastän många av oss aldrig setts förr.

Hela gänget med härgjord glass till efterrätt! Magda, Ethel, Linda R, Linda M, Malin…

…och Isabell med sin fina lilla Lo!

Är oändligt glad att jag tackade ja, vilodag till trots. Så värdefullt med nya, kreativa och genuina kontakter och så fint med en förhandstitt på vad jag är övertygad om kommer bli en av mina personliga sommarfavoriter.

3 kommentarer

Juniglimtar

Livet

Juni har varat en evighet och en sekund på samma gång. Tror mycket av den känslan beror på att så många veckor fått en extra söndag (och i många fall en tillhörande halvdag) som gjort helgerna dubbelt så långa än vad de brukar vara. Mer vila, men också mer firande. Nationaldag och midsommarafton. Vi är egentligen inte så traditionella på någon av dem, men sedan den 6 juni 2018 är den den förstnämnda en av årets viktigaste högtidsdagar, för då kom min älskade brorson till världen!

Till den allra första födelsedagen bakade jag en Bobbo-tårta. Och så gav vi ett par presenter som jag hoppas får finnas med honom länge, länge. Kanske till och med gå i arv, om det blir aktuellt. Två brio-leksaker vi hittat second hand, i absolut toppskick. Ett litet livsblad i minikruka, som vuxit flera centimeter sedan dess. Och så den fina berättelsen om Elis ryggsäck, skriven av den lokala författaren och konstnären Elbe Wallin!

Vi hade en lång period av de där temperaturerna då jag helst håller mig inomhus. Fixar och donar och äter isglass. Om kvällarna njöt jag sedan av ljumna vindar, promenader, ljudbok och en himmel som gång på gång såg ut som en målning i akvarell. Hemmavid vattnade jag mina odlingar och planterade en pionbuske. Knorten har inte varit nådiga i år, men det börjar lugna ner sig.

Under midsommarveckan kom också det traditionella midsommarvädret. Temperaturer som enligt mig är snällare. Natten är ändå min bästa tid. Fastän folk börjar ha semester har du nästan alltid midnattstimmen för dig själv. I alla fall när himlen är dramatisk och stundvis öppnar sig. Tycker extra mycket om att åka på äventyr med Jonathan då. Natten som övergick i midsommarafton bar det av till kyrkbyn i Lövånger. Här vill jag sova över någon gång. Älskar den här platsen. Precis när vi kom fram blev det uppehåll. Hade velat spara doften av nyduschad sommargrönska på flaska.

På nationaldagen i fjol fotade jag två av bilderna i inlägget om mina sommarplaner här. I år matchade mitt hår de små stugorna och på huvudet bar jag en krans med blommor från gården. De förtjänar egentligen mer än en dag om året, blomsterkransarna. Det är min allra bästa och egentligen enda midsommartradition, att skapa den. Utöver det spelar egentligen inget någon roll; platsen, maten, (o)sällskapet. Tycker om att ha landat i det. Att lyssna på vad kroppen orkar och vad magen vill.

Tycker också om den här bilden. Vet inte exakt varför. Kanske för att oskärpan påminner om fukten mot huden, doften mot näsväggarna, den mjuka tystnaden. Kanske bara för att.

Så glad över allt jag får dela med honom. Allt det där som inte kommer med i själva bilden, men som bilden i sig påminner mig om. Det runtom. Allt det vi pratar om, musiken som vi lyssnar på i bilen, täcket vi fördelar över blöta fötter. Hur vi båda skrattar åt vår tur, för att regnet åter börjar ösa ner i samma stund vi kommer innanför ytterdörren.

Ingenting är tråkigt med honom, inte ens att bara vara.

Inte ens att hacka sallad.

Och den där kravlösheten, fridfullheten lever också i mina andra relationer. Spiller över på midsommarfirandet. Det som blev så lugnt, intimt och trevligt, med en liten buffé av allas bidrag till bordet. Västerbottensostpaj, vegansk ”sill” på aubergine och rödlök och fraiche, vitlöksbröd. En sallad med mozzarella, tomater och hemodlad basilika och en annan med vattenmelon och fetaost. Fem sorters småkakor och irish cream-kaffe till efterrätt. En kort promenad till havet, kattgos och kransbindning. Så naturligt att timmarna flög förbi och blev små under en timme som aldrig blev mörk.

Och så nutid. En lördag som är söndag. Med en tur till Skråmträsk kvarn för sopplunch (morot!) och kaffetår medan vinden sliter oupphörligt i trädkronorna utanför. Betrakta fotokonst på siden från Magdalena Sandberg och köpa de saftigaste av muffins till efterrätt.

Åka på en liten sightseeing genom den charmiga byn, förbi bönhuset och ladorna och loppisen och skofabriken. Vända vid badplatsen och köra hemåt igen.

Imorgon är det också söndag. Vet redan nu att den kommer bli fin, för det är två extra roliga juniglimtar som väntar på mig. Men de får bli egna inlägg om inte allt för länge, tänker jag!

En kommentar