Tusen järnspikar och sex veckor senare

Här bor vi

Det var slutet på april och vi hade väntat länge nog. Huset var inte vårt än, är det fortfarande inte (men snart), men det är något med våren och förnyelse och vi satte helt enkelt igång med en renovering. De gul-grå unitskivorna som suttit i trapp och övre hall under hela min uppväxt skulle bort – och träpanelen från när mitt släkthus först byggdes någon gång på 20-talet skulle fram.

Någon gång däremellan hade det hunnits med en tapet också. Att gå tillbaka till något gammalt medför möjligheten att få en liten titt bakåt i historien. Så fint tycker jag.

OBSERVERA! För att se ”Före » Efter”-bilderna senare i inlägget – för din muspekare över respektive bild. Läser du på mobilen? Klicka på respektive bild så byts den ut!

Jag har lärt mig oerhört mycket under projektets gång. Det faktum att vi inte äger en kofot visade mig var impulsiviteten i mitt skapande kommer från ↑.  Jag upptäckte att min impulsivitet inte alltid är min vän (som när jag fick för mig att tvätta trappen en fredagkväll och lämnade plåtburken med vatten på trappsteget högst upp över natten. Fint permanent märke där på morgonen).

Jag har lärt mig räkna ut och kapa hörnlister, förborra hål för spik för att undvika sprickor med – just det – en borr, inte med en bits. Jag har lärt mig att ungefär inga vinklar i ett 100 år gammalt hus är raka, och att det allra mesta inte går planera, för helt plötsligt stöter du på ett hål från ett gammalt elskåp och ett annat från en tvätthörna. Och jag har lärt mig att ta det som det kommer, att det löser sig, och hur fint det är att både jag och Jonathan hellre låter huset ha sin charm än grämer oss över små skönhetsfel och detaljer.

Vi ägnade en hel aprildag åt att ta bort skivorna. Därefter drog vi ut ett oändligt antal små järnspikar som mina förfäder med imponerande ihärdighet spikat tidigare fäst dem med, si sådär var tredje centimeter. Fram kom träpanelen. På vissa platser lodrät, på andra horisontell och vid något tillfälle tycktes de nästan kapade på känn och sågspånet som isolerar väggen riskerade att läcka ut. Det löste vi med en extra list som jag i framtiden har planer på att utveckla.

Sedan! Maj! Spärrfärg! Tydligen viktigt. Hindrar trät från att blöda igenom. Ytterligare en lärdom. Maken till seg färg har jag aldrig varit med om, men färdiga blev vi.

I mitten av månaden hittade vi både material till en platsbyggd hylla och de sista bitarna golvlist vi behövde under en räd i uthuset. De lister som tidigare fanns i rummet (listerna var inte fulltaliga när vi började) var nämligen hyvlade lokalt här i Bureå för många år sedan och finns inte att få tag i idag. Så glad att tillräckligt fanns kvar, så vi kunde använda det vi redan hade.

Men till taket, hörn och runt dörrar blev det nya lister. De kapade och fäste jag och pappa tillsammans en maj-lördag innan jag täppte springor och hål med silikon och sedan satte igång på riktigt med markeringstejpen. Efter det var vi äntligen redo för färg!

En fin grågrön ville vi ha. Hellre mot gult än mot blått, för att inte riskera att det slår mot lila i vissa ljus. En väns mamma gav oss massa färgprover från sitt jobb <3 Och tack vare henne hittade vi snabbt rätt. Två varv i början av juni, med Harry Potter i öronen, sedan kunde vi äntligen känna oss nöjda. Inreda. Jämföra vårt före och efter. ↓
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!

Vi målade lister och vägg i samma färg. Tycker det blev så himla fint! Och gillar så oerhört hur väggen känns så mycket mer levande med strukturen från trät.

Det blev så bra. Mysigt. Hemtrevligt. Och varenda pinal är sånt som vi tagit rätt på; en loppisposter och galge, en räddad pall, en uthus-kruka och en gunga jag haft sedan barnsben. Tusen järnspikar och sex veckor senare blev vi klara med vår ny-gamla hall. Ser så mycket fram emot alla kommande före-efter som väntar oss <3

8 kommentarer

Vid din sida

Innerst inne

Maj har inte varit snäll. Vacker, absolut. Stillsam, jovisst. Men inte snäll. Kan inte sätta fingret på vad det beror på, knappt ens beskriva hur det känns. Det bara är.

Men hur tungt och tomt och ihåligt och ogreppbart olidligt det ibland kan kännas i bröstkorgen, så vet jag att det går över. Det löser sig och blir bättre och måste få vara inte helt hundra ibland. Och inget magknip i världen rår på den trygga plats som är hans armar. I sex år nu har de varit min hamn av tröst, kärlek och lugn. Och efter sex år tillsammans ger du mig fortfarande den bra sortens hjärtklappning.

Men fastän maj varit taskig mot kroppen har den varit desto snällare mot minnesbalken. Har både fått uppleva helt nya koordinater av mitt västerbotten ihop med ambassadörs-gänget, pratat ikapp med en hemkommen bästis, börjat på en ny keramikkurs och premiärfikat på det åter-öppnade stammisfiket med nya ägare. Vardagen är alltså fortfarande fyllt av allt det där jag håller kärt. Och det är en sån glädje i att tänka på hur fint vi har ordnat vårt liv här sedan min barndomsadress blev vår.

Jag tror att juni har alla förutsättningar för att bli en snällare månad. Och jag vet att jag klarar allt, speciellt med honom vid min sida.

En kommentar

Mitt mäktigaste alster

Skapande

Långfredag. Och lång har den varit. Steg upp strax efter nio och spenderade sedan drygt sex timmar åt att riva ner de orangegula unitskivorna som kantat trappen till övervåningen i (minst) 50 år. Nu är det träbrädor där. En del är grå, andra bruna, vissa mer gula i tonen. De är liggande, stående, lappade lite hursom. Och det är så himla fint. Och det kommer bli så himla bra.

Men det är inte det vi ska prata om nu. Nu ska ni få se ett av mina senaste, och hittills allra största, keramikalster!

Vet inte om det känns tjatigt, att jag poängterar något så naturligt och tydligt gång på gång, men sedan de där första stunderna i keramikverkstaden för två år sedan har naturen varit min stora inspirationskälla. Den genomsyrar egentligen allt jag skapar, i material, färg, och/eller form. Oavsett teknik eller om det helt enkelt handlar om att skapa en känsla i ett rum.

Den här kursen landade jag i att göra få, men genomtänka saker. Ibland springer nämligen fantasin och ivern iväg. Jag lyckades hyfsat, och allra mest tid ägnade jag åt det projekt som kanske är mitt allra mäktigaste hittills.

Jag utgick från ett enormt gammalt påskägg i papp som vi hade hemma. Kastade, kavlade ut och lappade totalt närmare fyra kilo lera över. Två halvor, lika tjocka. Sedan; torka över natten, och dagen efter gav jag hjälp på traven med en varmluftspistol.

För att kunna sätta ihop delarna behövde leran nämligen torka så pass att de gick hantera utan pappformen, men ändå vara så pass blöt att de skulle fästa i varandra. Svårt att bedöma och i vanlig ordning fick vi testa oss fram. Det slutade i en hel del sprickor och en hel del lagningar och en hel del nervositet, men det gick. Knöt ett snöre runtom, släckte lampan och gick hem och levde på hoppet i tre långa dagar. Vid nästa kurstillfälle hade det torkat så pass att jag vågade bryta av kanten upptill, för ett lite verkligare och råare uttryck.

Jag stänkte tre olika engober i brunt, grönt och svart på äggets utsida innan det placerades i ugnen för den första bränningen. Än en gång blev det långa dagar i väntan på nästa tillfälle, övertygad om att jag skulle få höra att det inte gått vägen.

Det överlevde skröjbränningen med en lång spricka längs med ena sidan. Jag fyllde tacksamt insidan med genomskinlig glasyr, för att täta för vatten och ge extra stabilitet. En sista bränning, och plötsligt var det färdigt. Jag bar det i snigelfart till bilen över den glashala mars-marken.

Nu står det här hemma, fyllt till bredden med påskpyntat trollhassel. Finare än jag någonsin kunnat föreställa mig, och varenda vrå här hemma känns snudd på ovärdig. Nackdelen med att älska varenda en av sina pinaler är att det är svårt att göra något till huvudattraktionen i ett rum. Fördelen är att jag vet att var det än hamnar tillslut kommer det bli en fin del av de noga utvalda och högt skattade bitarna som utgör vårt hem. <3

Vi får se vad som flyttar in i det när påsken är över. Kanske plockas bara pyntet bort, men jag tror också det skulle bli fint med en hög, grön växt som får sticka upp. Både trollhassel och crasspedia kommer såklart att sparas och i sådana fall placeras i andra vaser, båda gör sig ju så fint även när de torkat helt. Ranukeln får vi passa på och njuta av så länge den står sig, förhoppningsvis åtminstone över helgen!

5 kommentarer